Inte så allvarligt.

Publicerad 2017-05-04 23:43:08 i Allmänt,

Så vad händer här då? Jag har försökt jobba in flex. Det är ju lättare att jobba länge när arbetsdagen är kortare. Ni fattar va? Men jag har dessvärre varit ur balans denna vecka och därför tagit sovmorgon varje dag. Då blir det sena dagar istället. Kämpigt. 


Jag vet inte varför det tar emot denna vecka. Det började redan i tisdags och sen gick det liksom bara nerför. Men jag fick hem min nya mobil (ja, jag har köpt ny mobil och den är fantastiskt.) och tysken jag träffade på valborg sökte reda på mig och frågade om vi skulle ses igen. #Success. Ändå känns det inte bra. Jag känner mig nedstämd, ur form, ensam. Igår hade jag en konversation med Island om varför vi plötsligt slutade umgås när vi faktiskt hade så trevligt ihop. Det passade väl helt enkelt inte in just nu. 

Jag känner så med hela livet. Det passar inte in just nu. 
Jag vaknar lite likgiltig, tar sovmorgon, mår bättre, har kul på jobbet, skrattar, går hem och lägger mig i fosterställning och gråter mig till sömns i min ensamhet. Ingenting känns logiskt. 

Åååh. Nu förstår ni väl att jag överdriver. Så är det inte alls. Jag är en känslosam människa och just nu är jag väldigt känslig. 

Jag pratade med främlingar på tåget idag. Jag tänker alltid extra mycket på när jag talar med främlingar eftersom flera av mina vänner påstår att de aldrig blir tilltalade av främlingar. Det kan väl ändå inte vara sant?? Idag efter jobbet var jag på väg ner till tåget, såg att det stod på perrongen. Jag började hoppa ner för trappan, men jag förstår verkligen inte hur man tar sig fort ner för trappor?! En man framför mig vänder sig och frågar "är jag i vägen eller nåhot? Jag hör dig skutta där bak.". Jag svarade "nejdå. Jag kan ändå inte gå fortare än så här". 
Sen sprang jag längs perrongen och in på tåget och så står det ändå stilla någon minut till. Klassisk. Sprungit helt i onödan. 
När jag sen ska gå av tåget möter jag samma man igen. Så han går fram till mig och säger "vi hann med tåget båda två." 
- "hehe. Ja. Jag kanske inte hade behövt springa."
- "jodå. Jag sprang också. Jag tog rygg på dig."
- "okej. Så bra. Jag brukar springa till tågen... "
- "aha. En tidsoptimist förstår jag. "
- "exakt. Men bara när det handlar om tåg. Hejdå!"

Helt naturligt. Det är ni som gör fel. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

OM

Mitt namn är Linda och jag bor på 43 "välstädade" kvm i Malmö. Jag är en halvseriös person som dessutom är lat, otränad, sockerberoende, envis, otålig, neurotisk, rädd för spindlar, allergisk mot mygg och dessutom har jag dålig humor.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela